Tacksamhet, en särskilt speciell jul

Julen har nu passerat för det här året och jag känner en oerhörd tacksamhet över den.
Just den här julen har varit speciell för mig.
Just den här julen har betytt mer än tidigare år.
Just den här julen känner jag en obeskrivlig glädje och tacksamhet.
Tacksamhet över att jag fått vara med och fira den med mina nära och kära, tacksamhet över att jag fått vara med om den.

Fredagen den 19 december var jag på väg hem från Eksjö där jag varit på praktik i fem veckor. De två sista dagarna av min praktikperiod valde jag att ta bilen. När jag kör hem på fredagen regnar det ordentligt. Det är mörkt och den ständigt mötande trafiken gör sikten svår. Bitvis ser jag inte mer än någon meter framför mig. Trots att vägbanan delas av ett betongstaket ser jag de mötande bilarnas ljus rakt ner i den blöta asfalten och hur de liksom bryts i regnflödet på min framruta. Vid en kurva bromsar jag in för att jag ser så dåligt och det är då det händer. Jag får ett kast med bilen och förlorar kontrollen över den. Jag ser hur betongmuren på höger sida om mig, den som är vid min vägren, kommer rakt emot mig. Jag reagerar instinktivt och försöker väja varpå bilen kastas rakt ut mot mitten istället och betongräcket rusar mot mig. Jag väjer. Bara för att kastas rakt högerut igen. Någonstans där inser jag att det här kommer inte att gå. Medan jag kastas mellan betongen känner jag hur jag ger upp. Axlarna slappnar av. Men armarna fortsätter att veva, än hit och än dit. Jag är inte längre medveten om hur det går till. Plötsligt, mitt i all betong, saktar bilen rejält och fronten pekar för första gången inte åt höger eller vänster av vägbanan. Jag kan styra upp och börja köra vidare. I backspegeln ser jag hur en annan bil närmar sig bakifrån. Lite tidigare så hade den bilen kört rakt in i mig. Resten av vägen hem känns oändligt lång men till slut kör jag upp på vår garageuppfart. Rejält omskakad och chockad men vid liv.

Det tog åtskilliga nätter innan jag sov gott igen och bilderna från det som hände spelar upp sig som en film framför mig. Det sägs alltid att man i sådana ögonblick ser livet passera revy. Så var det inte för mig. Jag hann bara känna att det här går inte, jag klarar det inte. Jag gav upp och var beredd på att krascha rakt in i betongen.

Det var inte jag som redde ut situationen. Det var inte jag som vevade med armarna. Mina axlar var helt avslappnade, resignerade. Jag tackar Gud för att att jag trots allt överlevde. För det var Han som styrde, inte jag. Mina armar hängde bara med i farten.