Nyår! Ett nytt kapitel i ditt liv.

Nyårsafton 2014. Tid att reflektera en smula, men inte för mycket. För att ändå bli lite sentimental så tänker jag just nu på att 2014 gått och 2015 står för dörren. 2014 är färdigt, du kan inte förändra det eller lägga till något. 2015 ligger framför dig som ett blankt pappersark, redo att fyllas. Ett nytt kapitel i våra liv. Till viss del har vi väl redan börjat fylla våra almanackor men inget är definitivt ännu för vi är inte där. Ibland blir saker precis som vi planerade em, ibland blir det inte alls som man tänkte. Faktum är att vi inte vet något om 2015 idag och helheten ser vi i backspegeln.

Året som har gått har bestått av bra saker men också en del som inte blev som det var tänkt. Den jag är idag är inte den jag var nyårsafton 2013, mina planer för framtiden är inte heller samma somdå. Mycket har hänt i år och mitt liv har tagit en ny och mycket oväntad vändning. I början av det här året arbetade jag fullt ut med mitt företag. I slutet av året jobbar jag fortfarande med mitt företag men studerar också till vårdadministratör.

Jag hade inga planer på vidareutbildning i början av året, det bara hände ändå. Att plugga och träffa andra människor är ett otroligt lyft för mig som de senaste sex åren arbetat ensam utan social kontakt. Jag var lite nervös i början att jag skulle ha tappat min sociala kompetens och prata ihjäl klasskamraterna. Skulle jag bli accepterad av de andra? Skulle jag bli utanför? Självförtroendet var inte på topp. Rädd att inte passa in, rädd att inte fixa det. Allt det kom på skam. Det är ett härligt gäng tjejer och jag känner mig som en del av dem. Lyckades dessutom plocka ett VG på den stora tentan i slutet av terminen. Visst var det tufft med kombinationen julrush på jobbet och tentaplugg men det gick.

Hälsan har varit upp och ner men mest upp. Diskbråcket som jag haft under en lång lång tid verkar äntligen ge vika. Stressen har påverkat mig men jag lär mig mer och mer att hantera det.

Nu ser jag fram mot ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är övertygade om att det kommer bli spännande. Nu är det upp till mig hur jag tar vara på det. Jag vill skicka med denna tanke till dig som läser. Ett helt nytt år ligger framför dig. Det gamla kan du inte förändra men det som ligger framför dig är ditt ansvar. Vad gör du av det?

Likheten mellan vin och te

Jag dricker en del te. En hel del om sanningen ska fram. 4-5 stora muggar om dagen är nästan ett minimum för mig. Nu har det också bekräftats att tedrickande är en god vana. Den tillskrivs faktiskt samma hälsoeffekter som vin, med fördelen att te inte innehåller alkohol och inte påverkar dig vid dagligt nyttjande.

Te minskar risken för hjärtattack och stroke, skyddar mot alzheimers och demens, är bra för tänderna och stärker skelettet. Te innehåller antioxidanter, ger ett bättre immunförsvar och kan minska risken för magcancer. det är dessutom avstressande och gott. Allt detta utan de trista bieffekter vin ger.

Så drick mer te!

http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/drick-te-9-anledningar-att-gora-det-varje-dag/

Tacksamhet, en särskilt speciell jul

Julen har nu passerat för det här året och jag känner en oerhörd tacksamhet över den.
Just den här julen har varit speciell för mig.
Just den här julen har betytt mer än tidigare år.
Just den här julen känner jag en obeskrivlig glädje och tacksamhet.
Tacksamhet över att jag fått vara med och fira den med mina nära och kära, tacksamhet över att jag fått vara med om den.

Fredagen den 19 december var jag på väg hem från Eksjö där jag varit på praktik i fem veckor. De två sista dagarna av min praktikperiod valde jag att ta bilen. När jag kör hem på fredagen regnar det ordentligt. Det är mörkt och den ständigt mötande trafiken gör sikten svår. Bitvis ser jag inte mer än någon meter framför mig. Trots att vägbanan delas av ett betongstaket ser jag de mötande bilarnas ljus rakt ner i den blöta asfalten och hur de liksom bryts i regnflödet på min framruta. Vid en kurva bromsar jag in för att jag ser så dåligt och det är då det händer. Jag får ett kast med bilen och förlorar kontrollen över den. Jag ser hur betongmuren på höger sida om mig, den som är vid min vägren, kommer rakt emot mig. Jag reagerar instinktivt och försöker väja varpå bilen kastas rakt ut mot mitten istället och betongräcket rusar mot mig. Jag väjer. Bara för att kastas rakt högerut igen. Någonstans där inser jag att det här kommer inte att gå. Medan jag kastas mellan betongen känner jag hur jag ger upp. Axlarna slappnar av. Men armarna fortsätter att veva, än hit och än dit. Jag är inte längre medveten om hur det går till. Plötsligt, mitt i all betong, saktar bilen rejält och fronten pekar för första gången inte åt höger eller vänster av vägbanan. Jag kan styra upp och börja köra vidare. I backspegeln ser jag hur en annan bil närmar sig bakifrån. Lite tidigare så hade den bilen kört rakt in i mig. Resten av vägen hem känns oändligt lång men till slut kör jag upp på vår garageuppfart. Rejält omskakad och chockad men vid liv.

Det tog åtskilliga nätter innan jag sov gott igen och bilderna från det som hände spelar upp sig som en film framför mig. Det sägs alltid att man i sådana ögonblick ser livet passera revy. Så var det inte för mig. Jag hann bara känna att det här går inte, jag klarar det inte. Jag gav upp och var beredd på att krascha rakt in i betongen.

Det var inte jag som redde ut situationen. Det var inte jag som vevade med armarna. Mina axlar var helt avslappnade, resignerade. Jag tackar Gud för att att jag trots allt överlevde. För det var Han som styrde, inte jag. Mina armar hängde bara med i farten.